Häromdagen var jag iväg och tränade Gill för första gången på tre evigheter. Vi testade en alldeles ny tränare eftersom min förra rymde till Ängelholm. Den här är på behagligt avstånd, men är helt dressyrinriktad.  Inget fel i det, men jag är alltid lite skeptisk till nya dressyrtränare. Man kan få alla möjliga instruktioner från dessa, en inte alldeles för ovanlig variant är att dra och pressa. Dvs bromsa och gasa samtidigt, bra om man vill ha en förvirrad och istadig häst. Dåligt om man vill ha en känslig och glad häst.
 
Gill kändes från start bra i kroppen när vi värmde lite hafsigt i alla gångarter. När tränaren kom på plats så blev det rida av. Ett tempo som jag inte är van vid lades till direkt, vi skulle fram fram fram och jag får nog säga att det var tur att Gill ändå är så pass mycket på plats som hon är nuförtiden och att hon hade en pigg dag.  Hade detta varit för ett år sedan hade hon bara ramlat isär istället för att ta för sig. Nu fick jag verkligen kämpa på och vara stilla i handen och driva in i övergångar osv. Väldigt enkla övningar och instruktioner, men jag var väldigt nöjd med rörelsen i Gill. Tränaren tyckte mest hon var söt och hon kan ju klart inte förstå vad vi kommer ifrån. Den här lilla markbundna bregotthästen har gjort en lång resa som ännu inte är i mål, men visar idag helt andra kvaliteter än för ett par år sedan. Vilket såklart är jätteroligt!
 
Efter ett sådant pass vill jag bara fortsätta träna och gå framåt, men samtidigt är det nog så att det är en fördel att vi inte rider så många pass på banan och att medryttaren rider sina myspass regelbundet. Jag ska iaf träna några gånger till för denna tränaren och så får vi se sen vad det slutar i. Jag behöver ju en hel del hjälp med tanke på Yolo...

Kommentera

Publiceras ej