Varje gång jag har gått in på netflix den senaste tiden har den här filmen stirrat på mig, bett mig om att se den. Jag har föreslagit det för Patrik, men han viftar bort det och har förutfattade meningar om den här typen av film. Och jag har gett med mig, den är ju ändå nästan tre timmar lång. Inget man klämmer av en vardag när klockan redan är nio...
 
Men idag, en dag som denna med öm hals och en förkylningsmatt kropp, grått och regntungt utanför med starka höstvibbar, en dag som denna kan det väl vara dags att se "Mannen som kunde tala med hästar"?. Boken är fantastisk och jag kan minnas att jag blev väldigt besviken över filmen när jag väl såg den. Men jag tror den besvikelsen har lagt sig nu sexton år senare. Det är bara lite synd att Patrik inte ska få dela den här upplevelsen med mig eftersom han nu är en hurtig jäkel och jobbar i sitt garage nu...
Precis hemkommen från Ystad Saltsjöbad. Vilken suverän start på en dag...




Efter mer än två liter te, fem sorter, alvedon och myskväll så tycker jag att min förkylning ändå har gått ner några steg. Kanske blir inte helgen förstörd ändå? Jag har inga storartade planer för dagen, inte mer än att ikväll ska jag till Patriks föräldrar på Rysslandskväll. Man skulle ju kunna tänka sig att det innebär vodka och mer vodka. Men det kommer nog mer gå i temat borstj och bildvisningar från deras semester. Nog så bra?
 
Igår plockade jag hem hästarna, vill ha dem hemma så att jag kan börja motionera dem och mig igen. Gill är mågot helt magiskt tjock, trots dåligt bete. Jag förstår faktiskt inte hur en häst kan bli så jäkla överviktig på så kort tid. Men nu är det dags att skritta igång henne, får bli barbacka, ingen sadel som passar den jättemagen. Scott ska ut och köras, det kan han uppskatta. Han sprang hela vägen hem igår, lite hemlängtan? Han är en riktig sötnos!