Så har jag äntligen läst ut Fredrik Backmans debutroman och den är verkligen Fredrik långt ut i fingerspetsarna. Jag skrattar, jag gråter och jag känner igen. Hans språk är enkelt och känns hemtrevligt. Han skriver som jag tänker och det känns fantastiskt att man får lov att ge ut sådant språk i bokform och att en sådan bok kan bli film.
 
Efter att ha läst Fredriks blogg en längre tid får man känslan av att han är ett väldigt stort barn, med väldigt mycket känsla för det fina inre. Absolut ingen känsla för det fina yttre, men det där lilla, det där nära. Som familjen man älskar och blir tokig på under en och samma sekund. När jag läser sådant med tårarna rinnandes ner från kinderna tänker jag att ibland känner lite för mycket. Andra gånger kan jag tänka att jag inte känner alls, att jag rent utav är känslokall. Men saker som är på låtsas, som inte är nära för mig kan jag sitta och lipa över. Vad är det för ett sätt att reagera på saker och ting?
 
Att leva är för mig mer eller mindre en kamp, en ständigt pågående livskris där jag hela tiden väntar på den där förändringen som ska ge mig harmoni och lycka. Jag måste vara otroligt besvärlig att leva med, för vissa veckor tror jag att det är mitt hus jag måste lämna för att uppnå den där lyckan, andra veckor mitt jobb eller min man. Det där med att leva i nuet är jag sämst på. För helt ärligt, visst kommer det att bli bättre nästa vecka? Eller kanske nästa år?
Tills dess får man njuta av de stunder jag älskar och försöka bortse från de stunder jag försöker förändra. Men en gemensam nämnare för mig just nu är att jag vill för mycket och tycker att jag får för lite tillbaka. Därav ny häst, önskan om nytt arbete och det där eviga planerandet för ombyggnation för ett gemensamt liv hos Patrik.
 
Jag säger ofta till mig själv och till de som känner för att lyssna på mig att man inte kan bry sig om vad andra gör, för det är hur man själv förhåller sig till det de andra gör som gör skillnaden. Men ändå kan man inte låta bli att stå här och känna sig orättvist behandlad för att andra inte vill lika mycket som jag på sin arbetsplats. Att jag inte riktigt kan få lov att vara sjuk utan att saker och ting ska bli flera resor värre för mig när jag väl blir frisk och kommer tillbaka. Är det rimligt när man faktiskt "bara" är anställd?
 
 
Fick gå in och arbeta ändå idag, för tydligen kunde ingen lösa beställningarna till fredag. Chefen hade inte ens sett mailet jag lagt imorse. Jag vet inte, men tror man verkligen att man bara kan låta bli att beställa till en av veckans två leveransdagar när vi har så stor omsättning på mat som vi ändå har? Lyckat.
 
Det bästa är ändå att när jag kommer till jobbet är det orderstopp för att klockan är efter 16. Så förhoppningsvis läser våra leverantörer sin mail snabbare än min chef och kan peta in ordern till fredag ändå.
Skit.
Nu är det så att jag är hemma idag och vet ni vad? Jag kommer att vara hemma imorgon med. För nu får det vara nog med att gå till jobbet hel och halvkass. Nu ska jag ge min kropp de här dagarna till att skärpa till sig. Så idag har jag än så länge inte gjort något mer ansträngande än mockat och druckit kaffe med Imma. Inga hästar blir rastade och hundarna rör sig inte ur fläcken från soffläget.
De är praktiska så mina hundar, anpassningsbara.
 
Det tråkiga med det här beslutet är att nu, klockan har inte ens nått tre, är jag ohyggligt rastlös. Skulle nog vilja ha lite chips så att jag kan läsa min bok i lugn och ro. För det är svårt att bara läsa utan att äta.
 
På lördag kommer en potentiell fodervärd och provrider Pilgrim. Får hoppas på det bästa, vill inte sitta här med dåligt samvete för att den tokiga lilla hästen inte får något kul att göra med sitt liv...