Idag spontanklippte jag mig, vad som skulle vara en skön förmiddag på stan för att shoppa lite skor och hämta ut Pilgrims pass blev panikshopping och inget pass, men en klippning. Fick bara sån lust att klippa av mig håret och bli ny. Så nu sitter jag här med en rak page och lugg. Ser hur söt ut som helst om jag får lov att säga det själv. Det är lite tack vare Helena som ledde in mig här i vår jakt på hästbutik. Det bjöds tom på kaffe under klippningen och med Emmasällskap så blev det hela hur trevligt som helst.
 
Fick handlat ett par enkla lågskor på HM, byxor för 30kr och en grön sport-bh. Fina grejor.
 
Jag gör mig dessutom lite besvärlig på jobbet och har aktivt börjat leta annat. (shh). Vilket antagligen är skitsvårt, samtidigt som jag trivs med min arbetsgrupp (för det mesta) så det är väl ingen panik. Miljöombyte hade visserligen inte skadat.
 
Det fortsätter att storma ute och ridmotivationen är som bortblåst(haha), Moses bara muppar sig och det är inget vidare kul. Riktigt drygt att sitta och vara rädd på dåren.
Har blivit en del gränsdragning nu de senaste dagarna. Vilket resulterar i en hel del huvudbry för min egen del, ledsen och bekymrad. Men försöker verkligen vara förnuftig och vuxen.  Resonerar med mig själv, vänder och vrider på problemen. Min ovuxne man är en historia för sig själv, och för att liva upp tillvaron lite så blev jag idag degraderad på jobbet.
From 1 juni är jag "bara" kock igen, visserligen med i stort sett samma uppgifter som innan men utan den tjusiga titeln. Och med en tusenlapp mindre i lön, hon försökte dra ner den två, men det satte jag stopp för. Jag vet mitt värde, eller har iaf börjat få ett hum om det. Ett problem både för mitt förhållande och mitt arbetsliv.
 
Så vad lär vi oss av detta? Håll käften om du vill vara chef.
 
Fördelen med degraderingen är att fortfarande har en bra lön, mindre ansvar och behöver egentligen inte passa min tunga. Men visst känner jag mig lite stött över situationen, det ska jag inte förneka. Men vad gör det om hundra år?
 
Imorgon är jag ledig, men efter den senaste veckan hade jag nog behövt någon dag till....
 
 
För att inte säga för mycket så gick en del av gårdagen ut på att trycka till mig, trampa på mig lite så att jag rättar in mig i ledet. Men psykiskt då.
Idag blev jag trampad på mer fysiskt.
Hanna och jag skulle ut och träna skogsridning och vägbommen var såklart i vägen. Så jag hoppade av Moses och ledde honom av vägen in i skogen och sedan skulle vi över ett torrt minidike upp på vägen igen. Där var han lite mer med mig än väntat. Jag trodde att han skulle avvakta lite så att jag kunde komma upp på vägen innan han skulle över diket. Han tyckte minsann att han kunde gå samtidigt och eftersom det var rätt obehagligt det hela så hoppade han över lite för säkerhets skull. Märkligt nog så hamnade jag under honom  och han trampade på båda mina ben. Men det gick bra, jag är lite blåslagen och han tog det hela med ro så jag får ändå vara nöjd.
 
Resten av skogsrundan gick väldigt bra, förutom när vi var lite offroad och han blev spänd som en fiolsträng. Dessutom mötte vi en häst med en vagn efter sig, en sådan där travare. Ohyggligt!
På vägen ur skogen upptäckte vi att bommen inte alls var låst med hänglås. Man blir lite trött på sig själv som antar saker.
 
Avslutade ritten med en kort galopp på grusväg i svagt uppförslut. Jag väntade mig lite brall så jag tog ett bra tag om halsringen och fattade galopp. Vad hände? Moses "for" i väg i världens mest stabila skolgalopp. Djur alltså. Han var riktigt trött på vägen hem och hade verkligen uppfört sig över förväntan idag med. Han är för övrigt stabilare i huvudet än vad Pilgrim är så vi rider nästan först över allt. Tack för stödet Pilgrim...
 
Har spenderat en långlunch hemma hos nyopererade syster, sett på hem till gården och ätit lax och räkor... Vardagslyx!