Jag har nog nått något sorts backkrön nu och ser med stor tillförsikt på Gills tillfrisknande och uppbyggnad, nu går jag "all in" för att göra det hela så snabbläkt som möjligt så att jag kanske ändå inte missar tävlingen iaf. Clinicen har jag i princip räknat bort, iaf om någon kan ta över min plats... 
Redan idag fick jag tid hos hovis på ett stall 10 minuter bort, jag dök upp lite innan nio och halv tio var vi på väg därifrån igen med korta tår och fyra nya skor. Inga kilar eller sulor och fakiskt ingen extravagant räkning heller.... Det var nog den snabbaste hovslagaren jag sett, här gnuggade man sig inte i skallen för att titta på vinklar utan det vara bara tjoff tjoff och på med nya dojjor. Snyggt jobb och verkade väldigt säker på sin sak. Och det får man ju hoppas när nu veterinären rekommenderade honom. Jag tror att min ordinarie hovslagare, som är nyutbildad, är lite försiktig. Även om jag ber om en kort tå så kanske hon inte riktigt vågar ta i den omfattningen som behövs. Hovslagaren idag undrade om jag provat att behandla henne något alternativt, eftersom hon verkade ha något i korset. Detta är en tanke jag tänkt mer än en gång, speciellt eftersom jag har ökat kvalitén på träningarna så har jag tänkt att det varit vettigt att stämma av med ET. Men den equiterapeut jag brukar använda hade semester då och min sommar har känts körig så jag tänkte vänta tills allt lugnat ner sig. Något jag inte tänker vänta på nu, utan det blir till att jaga tag i någon så fort som möjligt. Helst min ordinarie. Återbesök till veterinär är dessutom inbokat till den 2e sep. Så heja oss.
 
När jag kom hem för att ta efterbild på hoven inser jag att jag glömt en sak i all hast, hennes förmåga att trampa av sig skor. För jäklar vad långt dessa går bak, nu blir det boots på dygnet runt igen.
 
 
Jag tycker att det är så förbaskat svårt att se vad som är rätt på en hov om jag inte som nu har en förre och efter bild. Jag litar alltid på min hovslagare för det är ju denne som har utbildning och erfarenhet. Men kanske borde jag läsa på lite mer och ställa högre krav. Många gånger har mitt önskemål i princip bara varit att få skor som sitter kvar ;)
 
Möhippan igår blev hur trevlig som helst, jag smet lite tidigare men det var fortfarande väldigt sent för att vara jag så vid halv elva elva var jag hemma... För att sedan sova till en bit över tio idag. Skiftarbete gör under för mig;)
 
I början av veckan blev jag färdig med målningen av stallet, vi har en hel drös med fodertunnor där eftersom det ska rymmas hönsmat, kaninmat, kattmat och lite hästmat så det känns lite rörigt och jag kan inte riktigt bestämma mig hur det ska stå att bli så bra som möjligt. Kaninburen ställer ju till det ändå, men jag kan ju inte gärna kasta ut dem. Det var ju ändå deras garage från början, deras och tusen olika andra grejers garage.
 
Visst kommer jag att sakna den smutsiga orangea färgen, men jag är rätt säkert på att hästarna kommer dra ner fräscheten på de vita väggarna ganska fort. Att måla halva svart har slagit mig, men det kommer inte att ske förrän vid nästa års stallbad. Så det så! Nu är jag trött på målerprojekt (har lite kvar inne i lägenheten, men en annan dag)
 
 
 
Nu ska jag springa hem till syrran, tydligen är det exakt en mil så det är perfekt! Patrik är där och jobbar så jag får skjuts hem sen (2mil på en dag får vänta en stund till) och så bjuder de på lunchgrillat så det känns rätt värt det. Första gången jag springer denna veckan förresten, det är faktiskt första gången på hela sommaren som jag frångår "mitt 2ggr/veckas program".
Ibland rinner den helt enkelt över. Det har varit några tuffa veckor för mig mentalt, Gills hälta tar hårdare på mig än jag någonsin kunnat gissa. Jag tänker lite att jag borde bli starkare för varje gång skit händer med hästarna, men så var inte fallet. Gill har lyckats nästla sig in i mig på riktigt och jag upplever hästkänslor med henne som jag inte gjort sedan Moses. Förutom detta med Gill så är jag trött, natt en hel vecka och en hel sommars arbete i en miljö som inte är helt välägnat min lätt autistiska hjärna gör mig utmattad. Varken igår eller i torsdags fick jag sova ut och igår var det först några timmar hos veterinär efterföljt av kalas hos min kära mamma. Så när det var sista nattpasset för en vecka att ta sig igenom var jag rätt glad över att jag skulle göra enkla bekanta uppgifter.
 
Men tji fick jag, de la mig på en helt ny maskin, tre timmars introduktion fick jag sedan skulle jag förpacka fil ensam. Eller ja det fanns ju folk i närheten, men jag skulle ändå göra något helt nytt utan någon som helst förberedelse. Fil är dessutom mycket tjockare än mjölk och filkross gör en smutsig. Så när klockan närmade sig halv tre och jag hade fil över halva kroppen (vad tror ni händer om man sköljer av vita kläder med vatten?) och flera saker strulade samtidigt brast det totalt för mig. Grät väl typ en timme, medan jag arbetade. Inte förrän jag käkade min jäkla gröt vid fyra började jag lugna mig och återfå någon sorts sans och balans. Arbetsledaren var förskräckt och undrade "vad som hände med mina ögon" Han förklarade att jag skulle inte kunna maskinen på en dag när det är två veckors upplärning och att jag inte skulle stressa. Men det var inte det som var problemet, den biten förstod jag. Men jag hatar att göra fel och när jag nu var så jävla trött från början och ledsen över Gill så rann bägaren helt enkelt över. 
 
Men nu är jag ledig två dagar och idag är det möhippa som jag ansluter till lite sent. Inte en chans att jag skulle missa ett sömnpass till! Jag har dessutom tagit mig på att arrangera maten som vi ska laga ihop. Så jag har  preppat lite här hemma, kokt rödbetor och honungsrostat fröer till en sallad med chevre, ska lättrimma en lax och på plats ska vi göra ljummen fransk potatissallad. Och så ska vi bada badtunna!
 
Jag blir dock inte så långvarig, för jag saknar Patrik med! Det värsta med att jobba natt är ändå att inte få sova ihop och inte få ta kvällskaffet som ofta är den stunden på dagen vi ses på riktigt. (om man bortser från sommarens nyintroducerade eftermiddagskaffe...)