Hade en hel ledig dag med roligheter inplanerade. Träning, klippning, lunch och flytt. Vad händer?
Halv sju vaknar jag med huvudvärk, går ut till hästarna och fixar lite. Släpper ut dem och lägger mig igen. Kanske kan sova bort? Vaknar vid nio, fortfarande med huvudvärk. Frukost kanske hjälper? Blir sämre, mår illa.
Så ställer in klippning, flytt, lunch och träning. Flytten är väl den som känndes mest kass att skrota.  Har istället spenderat hela jävla dagen i sängen. Spänningar i nacken, huvudvärk och illamående i omgångar. Körde hela 3km till skårby för att inhandla mat till häst.  Skönt att det inte var längre. Hem och sova igen.

Fan.

Vid halv fem kom bror med huvudvärkstabletter. Nu försöker jag göra en pastainsats. Antar att jag bör äta något.

Skitdag.
Hah! Jag fyllde på spolarvätska själv idag, jag är väldigt stolt över min bedrift.

En annan sak jag gjort bra idag är något som faktiskt går emot hela min person. Jag har hanterat en besvärlig förälder på ett proffsigt och kontrollerat sätt. Fick beröm från två chefer och en medarbetare. Dock var jag lite förberedd, då jag pratat med denna människan en gång tidigare i höstas. Och då satt jag bara och skakade efteråt. Så denna gången förstod jag från början att någon som helst diskussion är inte intressant. Jag fick ge henne något konkret tips på hur vi ska lösa situationen och sedan bara nicka och se glad ut.

Och detta gjorde jag, även om min spontana reaktion är att strypa människan. Hon framkallar dessa känslor med lätthet. Men jag vände andra kinden till, som den kristna människan jag är.


Nu ska jag städa, för det gör jag ibland. Och kanske dricka vin för att städningen blir så mycket roligare då.

Ungefär i samma veva som Martin försvann ur mitt liv möttes våra vägar. Det kom att förändra hela min livssyn faktiskt. Numera blir jag tillsagd med en artig röst om något är fel. Berättar för mig vad som är trasigt. Alltid vänligt och med en liten accent. Jag känner mig alltid trygg och tillfreds.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna så här...
Visst finns där brister, men det är inte större saker än att de går att lösa. Det kan kanske tillochmed vara värt lite extra arbete.

Men det är helt enkelt en fantastisk bil jag äger, idag sa den till mig att jag behövde fylla på spolarvätska. Som vanligt med snyggt engelskt uttal. Kan man annat än bli lycklig? Jag tänker nästan varje dag hur fantastiskt det är att jag får lov att köra bil. Jag tänker även på hur dålig jag är. Men min fina blåa gör mig lite bättre, lite säkrare.