Där var mer än trots och dålig sadel bakom Affes problematik, idag hittade vi skelettförändringar i halsen/nacken. Plåtarna ska skickas på analys, men det var den ridhästen... (Kommer man någonsin lära sig att inte ta sig an projekthästar?) Dock går jag lite stärkt ur det här, det är inte mig det är fel på alla gånger, min magkänsla var rätt och hästar är inte dum-dumma om de inte har problem. Punkt.
 
Men visst hoppades jag på att denna hästen skulle bli den rätta, den som skulle ge mig ridglädjen och möjligheten till tävling.
 
Jag biter ihop och väntar på besked, kanske kan hon ha ett drägligt liv som sällskapshäst(men inte hos mig) eller så får jag ta bort henne. I vilket fall som så tar vår historia slut här.
 
 
Äntligen hemma i min soffa med min Twix och hem till gården. Men det blev inte helt smärtfritt att ta sig hem, för när vi landat efter tusen olika sorts lock för öronen kände jag att vi var i hamn. Men icke.
Vi väntade vid bagageutlämningen i säkert en timme, till slut sa de i högtalarna att vårt bagage var borta. Så nästan hundra pers fick ta sig till en informationsdisk för att anmäla sitt bagage. Detta tog ca fem minuter per person, som tur sprang jag dit och vi fick "bara" köa i en halvtimme. Och som tur är hann vi med sista tåget innan de skulle gå en gång i timmen så halv tre var vi hemma på gården för att släppa in hästar och mysa med hundar. Hundar som för övrigt fick sova i sängen inatt, det var vi värda...
 
Jag ska försöka göra ett bildinlägg med alla bilder från Paris lite senare, dock inga bilder på oss. Jag vill inte bli fotad, men vi är nog med på många turisters bilder i gengäld. Det är galet vad folk filmar och fotar mycket, istället för att ta in och njuta av allt man ser...
 
På dagens planering står veterinärbesök med Affe och plastning och maskering av fönster inför målarhelgen. Det är ju ett evenemang man inte ser fram emot! Hoppas bara att vädret är schysst!
Trots en fantastisk tid så blir ändå sista dagen mest en väntans dag. Tiden har gått långsamt, med många mil i benen och att man faktiskt sett så pass mycket att man inte känner för att starta upp fler promenadprojekt. Men visst det blev fler trappor idag, hela vägen upp sacre ceur. Där ramlade vi dessutom in på dali-museet, vilket var en upplevelse!.
 
Vi sitter och väntar på orly, flygplatsmcdonalds är inte helt illa, över förväntan till och med. Men varför kan fransmännen aldrig skriva på engelska? Inte ens på flygplatsen...