En ung tant med balansproblem

Jag är i ett läge där jag bara vill gå och gömma mig under ett täcke och aldrig mer komma fram. Kan eventuellt omvärdera detta fram till våren. Men den här tunga känslan som har funnits med mig ända sedan förra våren verkar liksom inte riktigt släppa. När jag då känner att jag börjar hata att varje helg går ut på att bygga stall (som dessutom är till mig) och arbetsdagarna blir för tunga  i veckorna och jag inte hittar något andrum (fast jag latar mig). Ja då blir allt bara så onödigt besvärligt. Alla val är mina och jag kan bara skylla mig själv, ja förutom den där lila detaljen med stallbygge mitt i vintern.

Jag skulle bara vilja pausa skiten, vi blev ju ändå inte färdiga till deadline, dvs efter sommarbetet. Och det är ju för övrigt bara jävligt kallt och tråkigt ute nu. Och i ärlighetens namn är det väl ingen lysande idé att putsa stallväggar i minus? Men ändå gör Patrik och hans pappa det. Ingen har bett det dem, men varje helg kör de en arbetshelg, inte ens jul och nyår stoppade dem. Och jag vill bara skrika SLUTAAA! Men det kan jag inte göra, så otacksam jag är. De bygger ju mitt stall. De är ju alldeles fantastiska.

Och jag vill  bara gråta.

 

Och helg efter helg försvinner och inget känns kul. Otacksamma skitMalin.