När orken tar slut

Min sjudagars vecka är över, men trots att det är min första lediga dag så väcks jag av telefonsamtal från jobbet. Det är så när man är tillgänglig alltid. Det är det här som genomsyrar min arbetssituation vilket i längden inte blir hållbart. Detta och en del andra saker luftade jag i fredags med min arbetsgivare. Men någonstans under mötets gång insåg jag att vi inte kommer att mötas där jag hade önskat. Visserligen skulle jag ge dem några dagar till för att ta fram ett nytt avtal, men jag ser inte just nu hur det skulle förändra situationen. Så med den känslan, strul med maskiner, avloppsrör och för många timmars arbete gick jag hem i fredags. Och jag grät, framförallt grät jag över mig själv och alla val jag gjort. Jag grät över att jag aldrig kan känna mig trygg och tillfreds i min livssituation, att aldrig pengar finns över till hästarna och att jag inte orkar mer. År efter år balanserar jag på en skör lina och det är tröttsamt att hålla upp fasaden och bara vänta på att nästa dag ska komma.
 
Jag känner verkligen att jag vill sluta med hästarna för där har vi det stora problemet. Pengarna gå dit och ger inget tillbaka, för att det skulle kunna bli bättre avkastning (inte pengar utan utveckling) på hästarna hade jag behövt kunna stoppa in så mycket mer pengar. Det kan jag inte och allt blir bara halvdant.
 
Det var ju nu när jag var färdig med studierna jag skulle ha det där meningsfulla jobbet med rätt lön som skulle ge mig förutsättningar att utöva min hobby på det sätt jag vill. När det inte går nu heller så lessnar jag på riktigt.
 
Mitt stora problem är att jag klandrar mig själv, jag ser mig själv som ensam ansvarig för all olycka och alla misslyckade val. För så är det ju, det är jag som bestämmer över mitt öde. Det gör inte saken bättre, jag önskade ibland att jag kunde skylla på andra. Men det kan jag ju inte.
 
 
1 Katarina:

skriven

Jag tror vi alla har känt så ibland, speciellt med hästarna. Jag skulle behöva träna på att rida ut, miljöträna, lastträna, träna från marken och vanlig dressyr. Varje grej kanske två gånger i veckan för att få bra resultat. Men det går ju inte, inte ens när jag inte jobbar heltid (...eftersom jag är sjukskriven av en anledning, inte för att få fler timmar ledigt). Jag kände mig också oerhört misslyckad när jag sagt upp mig från mitt fina och roliga jobb i Stockholm för en fast tjänst i Linköping - där chefen hatade mig, jag käkade ångestdämpande för att överleva dagarna utan att köra ut för stup och sen inte alls fick någon fast tjänst. Jag tror helt och fullt på att vi gör bästa möjliga val efter den information vi hade där och då och det är inte rimligt att kritisera genom bakspegeln. Hoppas allt blir bättre snart, kram!

Svar: Tack snälla =) Klart det blir bättre eller rättare sagt för varje gång jag hamnar här så blir jag mer och mer likgiltig inför saker. Varför engagera sig och brinna för saker när det bara bränner ut och inte ger någon utdelning? Och varför är jag jag? Det är nog den stora riktiga frågan ;)
dooh

Kommentera här: