Varför jag gillar minusgrader....
Snörvlandet fortsätter men går absolut att leva med, just nu ser det inte helt ljust ut med deltagandet på söndag. Men ett mirakel sker kanske och jag känner mig helt snuvfri och sjukt stark på lördag?
Imorse möttes jag av en exceptionellt vacker Gill när jag skulle ge hösilage, eftersom vädret var strålande så blev jag lite nedslagen. Att ta sig igenom torr lera är en rejäl utmaning, att ta sig igenom blöt lera är fullkomligt omöjligt utan en varm dusch. Men jag lät henne torka till i solen medan vi tog en promenad och sedan drack lite kaffe. Det var dock inte utan att jag övervägde både en och två gånger att låta henne stå idag.
Vad bilderna inte riktigt visar är att hela pannan, pannluggen och större delar av manen är lerinpackad. Tjocka korvar med lerintäckt tagel. Örk! Otroligt tacksam för täcket, minskar ju arbetsbördan en del. men minus och snö hade varit klart mer tacksamt. Vi gav oss bara ut på en runda barbacka med Scott vid sidan om. Gill blev ohyggligt rädd för en arbetsbil som stod parkerad och öppen (!!) längs vägen, så pass att rädd att hon försökte byta riktning. Lite omoget beteende om jag får säga det själv. Speciellt när jag sitter barbacka, är halvkass i kroppen och har en lerig shettis att hålla reda på med. Det krävdes dock inte jättemycket övertalning för att få henne förbi, trams!
Förresten var inte shettisen i speciellt bra skick inför ridturen. Bearbetning av hans lera bestod mest i några tafatta försök med piggborsten. Å andra sidan var det väl ingen i vår trio som var speciellt representabel, Gill med lera kvar här och där, skitig svans och skitiga ben, Jag med all Gills lera över hela min kropp (hur tänkte jag med den där svarta jackan jag köpte?) och Scott med hälften av leran kvar....
