En ung tant med balansproblem

I snitt rider jag barbacka en gång i veckan, en del för balansens skull, en del för närheten till hästen och en del för att jag är lat. Den sista delen väger ganska tungt, för det är ganska skönt att hoppa upp i jeans eller joggingbyxor, gympadojjor och slippa sadla. Alla vet ju hur jobbigt det är att byta från stallskor till ridstövlar...

 

Idag vaknade jag med lite huvudvärk och efter promenad med hundarna och regnets intågande fanns ingen ridinspiration alls. Så latmasken tog över och jag hämtade hjälm och halsring (då slapp jag ju att tränsa med), hoppade upp på en blöt häst i hagen och red där i en kvart. Faktiskt första gången på tusen år som jag bara red med halsring, något som defintivt borde införas på veckobasis i samband med barbackaridandet. För det första vill jag säga att det gick bra, ingen blev tappad och vi både svängde och bromsade på kommando. Dock inte med precision nog att rida ett dressyrprogram, men det har vi å andra sidan inte ens med träns på. Att rida utan träns kräver större tillit till mina övriga hjälper, jag lutar mig gärna på handens sista inverkan. Dvs jag får ingen broms utan hand, även om hon svarar på vikt, sänkta hälar och ev röst så behövs allt som oftast det lilla sista i handen. Likaså när jag ska svänga, alla delar måste vara med. Med halsringen kopplar jag bort handen helt, visserligen använder jag lite neckreiningteknik, men inte alls lika mycket handinverkan som med ett huvudlag på.

 

Vi red lite volter, gjorde lite halter, travade på volt och tog en galopp. Allt väldigt sansat. Det är verkligen tacksamt med en bregotthäst i dessa lägena!