En ung tant med balansproblem

Jag har alltid drömt om att få galoppera över en golfbana, att då få lov att springa på en golfbana borde ju vara ett hyffsat substitut. Så när svärmor berättade om loppet och Blentarpsmilen gick så pass bra kände jag att Greenrun var min nästa utmaning och då självklart det långa loppet på 9 km. Jag föreställde mig dessutom att jag skulle klara det på ca 50 minuter och att det skulle vara ganska enkelt att springa på glofbanekortgräs och jag menar hur höga kan backarna vara på en golfbana.

 

Vi kan säga som så att mina föreställningar var helt felaktiga! Inte nog med att det var nästan trettio grader ute i kvällen så var där backar jag endast skulle kunna tänka mig att åka pulka ner för. Redan första 3 km var där 3-4 småbackar som var okej att ta sig upp för. Precis innan upploppet för de som sprang 4 km kom en backe man nöd och näppe kunde småjogga upp för, men som medförde astmaandning en bra stund efter. Efter den backen sa jag till brorsan att han kunde lämna mig så att jag kunde gå lite för nu var det inte kul. Jag visste liksom att jag hade mer än hälften av banan kvar, det var varmt, jag kände mig less och mitt skosnöre hade gått upp. Men jag fortsatte springa och han stannade kvar, tills nästa grusade backe kom som dessutom avslöjade nästa backe igen som var som en jävla skidbacke. Där "gav jag upp", det var bara att gå upp för backen till 6 km markeringen och vattenstation, knyta skorna, jogga ner för "skid(t)backen" och sedan gå upp för den igen. Att gå upp för dessa två backar krävde i princip att man låg helt framåt med kroppen, det var inget för amatörer. Knappt jag kunde gå upp!

 

Efter dessa mördarbackar var där typ 2.5 km kvar som jag joggade långsamt, långsamt, fanns inte en chans att jag kunde öka... Förrän jag kom till upploppet och blev alldeles kall i kroppen och spurtade snyggt in i mål. Märkligt det där med adrenalin.

 

Att springa på gräs var inte alls så lätt som jag trott, det var faktiskt ganska tungt. Så ska jag  vara ärlig var det en skitrunda som hade krävt mer backträning hemma. Så nästa år får jag ha tränat bättre...

 

55 minuter landade jag på, brorsan på 51, vinnaren i herrklassen på 33 (hur fan gjorde han det?) Jag får nog ändå säga att jag är nöjd med tanke på att jag fick gå upp för båda backarna! Nästa utmaning är Kåsebergaloppet 13 aug, och det hörs ju på namnet att det kommer att vara kuperat... puh!