Det är med förtvivlan och kalla fingrar jag hoppar mellan Aftonbladet, Tidningen ridsport, Hippson och Ystads allehanda. Däremellan tar jag en snabb tur in på blocket, kanske hittar jag den där hybridbilen som mitt samvete kräver. Eller är det kanske en dieselbil som jag kan köra på HVO 100 som är min lösning? Börjar genast googla tankningsställen för HVO 100, med förtvivlan inser jag att dessa knappt existerar. Måste prata med sambon, han har ju tankat vår uråldriga oljedrypande lastare med HVO 100, precis som att det skulle rättfärdiga något. Sambon är dock långt borta, 20 mil för att vara bestämd och våra fikastunder blir lidande och måste kompenseras på de korta korta helgerna vi för tillfället spenderar ihop.

Jag har ju ändå valt det här själv, en sommars förpassning till ett annat landskap. Ett val som gjordes för att få erfarenhet som alla arbetsgivare skriker om när den erfarenhet jag redan har inte räknas. 

Väl på plats ändras förutsättningar, nytt jobb på hemmaplan, och jag ber om att få slippa denna sommar av förvisning. Men ack det går ej, schemat är pressat och min stol kan inte lämnas tom. Ett par veckor in i min pliktskyldiga anställning inser jag att allt är en lögn, jag får varken erfarenhet eller ett pressat schema. Så här sitter jag och hoppar från websida till websida för att fördriva tiden. På skattebetalarnas och på mitt psykiska välmåendes bekostnad. Och varje gång det dyker upp en uppgift spritter det till i mig, med snabbhet och glädje hastar jag igenom uppgiften för att snart vara tillbaka till kalla skrivbordshänder och dumgoogling. 

Det ultimata slöseriet av tid.

På CV:et får jag ett fint sommarjobb, i själen ett stort hål.