Varje gång jag har gått in på netflix den senaste tiden har den här filmen stirrat på mig, bett mig om att se den. Jag har föreslagit det för Patrik, men han viftar bort det och har förutfattade meningar om den här typen av film. Och jag har gett med mig, den är ju ändå nästan tre timmar lång. Inget man klämmer av en vardag när klockan redan är nio...
 
Men idag, en dag som denna med öm hals och en förkylningsmatt kropp, grått och regntungt utanför med starka höstvibbar, en dag som denna kan det väl vara dags att se "Mannen som kunde tala med hästar"?. Boken är fantastisk och jag kan minnas att jag blev väldigt besviken över filmen när jag väl såg den. Men jag tror den besvikelsen har lagt sig nu sexton år senare. Det är bara lite synd att Patrik inte ska få dela den här upplevelsen med mig eftersom han nu är en hurtig jäkel och jobbar i sitt garage nu...