Så har jag äntligen läst ut Fredrik Backmans debutroman och den är verkligen Fredrik långt ut i fingerspetsarna. Jag skrattar, jag gråter och jag känner igen. Hans språk är enkelt och känns hemtrevligt. Han skriver som jag tänker och det känns fantastiskt att man får lov att ge ut sådant språk i bokform och att en sådan bok kan bli film.
 
Efter att ha läst Fredriks blogg en längre tid får man känslan av att han är ett väldigt stort barn, med väldigt mycket känsla för det fina inre. Absolut ingen känsla för det fina yttre, men det där lilla, det där nära. Som familjen man älskar och blir tokig på under en och samma sekund. När jag läser sådant med tårarna rinnandes ner från kinderna tänker jag att ibland känner lite för mycket. Andra gånger kan jag tänka att jag inte känner alls, att jag rent utav är känslokall. Men saker som är på låtsas, som inte är nära för mig kan jag sitta och lipa över. Vad är det för ett sätt att reagera på saker och ting?
 
Att leva är för mig mer eller mindre en kamp, en ständigt pågående livskris där jag hela tiden väntar på den där förändringen som ska ge mig harmoni och lycka. Jag måste vara otroligt besvärlig att leva med, för vissa veckor tror jag att det är mitt hus jag måste lämna för att uppnå den där lyckan, andra veckor mitt jobb eller min man. Det där med att leva i nuet är jag sämst på. För helt ärligt, visst kommer det att bli bättre nästa vecka? Eller kanske nästa år?
Tills dess får man njuta av de stunder jag älskar och försöka bortse från de stunder jag försöker förändra. Men en gemensam nämnare för mig just nu är att jag vill för mycket och tycker att jag får för lite tillbaka. Därav ny häst, önskan om nytt arbete och det där eviga planerandet för ombyggnation för ett gemensamt liv hos Patrik.
 
Jag säger ofta till mig själv och till de som känner för att lyssna på mig att man inte kan bry sig om vad andra gör, för det är hur man själv förhåller sig till det de andra gör som gör skillnaden. Men ändå kan man inte låta bli att stå här och känna sig orättvist behandlad för att andra inte vill lika mycket som jag på sin arbetsplats. Att jag inte riktigt kan få lov att vara sjuk utan att saker och ting ska bli flera resor värre för mig när jag väl blir frisk och kommer tillbaka. Är det rimligt när man faktiskt "bara" är anställd?