Sorg
Vi har begravt min mormor idag, hennes bortgång har inte berört mig allt för mycket då vi har haft en min sagt svag relation. Ceremonin var borgerlig, precis som morfars, något som jag ser som det enda rätta viset att bli avtackad på om man inte utövar någon tro. Att blanda in gud enbart vid födsel, giftermål och död är för mig ett stort mysterium och direkt ologiskt. Ceremonin var fylld av musik, små stycken om mormor och enstaka dikter. Minnessaker vid kistan och blomsterarrangemang skapade i hennes anda. För säga vad man vill om vår relation och mormor så var det en kvinna som inte var som andra. Otroligt skarpt sinne för stil och mode, envis och kunskapstörstande. Det var en stor sorg som sköljde över mig under cermonin, men ingen sorg för att hon var borta.
Vad var det för sorg då? För mig är det en stor sorg att jag inte har någon vidare relation med den sidan av min familj och att jag inte kände mormor eller morfar på riktigt. Jag vet inte vad som är hönan och vad som är ägget, för jag kunde ju i vuxen ålder sträckt ut min hand. Men det gjorde jag aldrig, kanske var det redan för sent då, att viljan till en relation sopades bort som barn?
Att komma in i deras hus efter ceremonin var som att kastas tillbaka i tiden, där har aldrig hänt något. På ett positivt vis, fortfarande lika träffsäker inredning i skön retrostil och trots gammal inredning så känns allt fräscht. Jag hade velat ha en massa minnen från mina morföräldrar, men nu är det inte så. De få minnen jag har återkopplas starkt till huset de bodde i och fysiska ting, möblerna som fanns i huset och så den där smått odrägliga övertygelsen att något är rätt eller fel och behovet av att dela med sig av detta. Den där övertygelsen finns starkt i generna kan jag säga, så det är ett minne vi aldrig kan bli fria från.
