Me too kampanjen är en alldeles lysande kampanj, vi lyfter fram ofantligt många orätter och jag har gråten i halsen när jag läser om vänners, bekantas och okändas kvinnors upplevelser. Visa upplevelser svårare än andra men alla med en gemensam nämnare att det är män som på något vis kränkt kvinnor. Ibland fysiskt och ibland psykiskt, ibland både och.
 
Det som skrämmer mig mest i den här kampanjen är inte den stora mängden #Me too i mitt flöde utan det som dyker upp i bakkant. De som vill mena på att vi överreagerar, att det blir en häxjakt på män. Ni vet det är ju "inte alla män"... Nej men tillräckligt många för att alla män borde ta ansvar. Alla män måste fundera över sitt beteende, börja prata om värderingar och vara goda förebilder och uppfostra sina barn att inte gå över gränserna. Alla män måste börja.
 
Precis som alla kvinnor måste ta ansvar. Vårt ansvar blir att säga nej och sätta gränser, inte ursäkta gumpnypande eller kränkningar. Inte bortförklara trosdragande i skolan med att "kärlek börjar med bråk". Kvinnor måste ta ansvar för att lära sina döttrar och söner var gränser går och försvara varandra inte skuldbelägga varandra. Men så länge vi har Elisabeth Höglundar och andra människor som ursäktar män och bagateliserar handlingar hur ska vi då veta var gränserna går och vad som bara är lite gulligt flörtande? (Ett tips är att om du måste fråga dig om det kan vara kränkande så är det nog kränkande)
 
När jag var bara barnet blev jag jagad och nertryckt av en äldre kille och pussad på under en fest bland vuxna. Det såg nog bara kul ut för ingen sa något. Jag var ju ändå 10-11 år och han kanske 14 år. Så där gick nog inte gränsen för vad som inte är ok.
 
När jag var i tonåren hände det mer än en gång att killkompisar tog sig friheten under bad i havet att "råka" stoppa in fingrar under bikinitrosor. Det skrattade jag bort, så där gick nog inte heller gränsen för vad som är fel.
 
När jag var på fester med familjen unde rmin uppväxt och män/gubbar och de skulle vara nära, krama eller bara var allmänt roliga(läs snuskiga) under alla år var det aldrig någon som sa något. Så det var nog inte eller någon gräns som passerades. Att de allesammans har kunnat vara mina pappor har nog ingen betydelse.
 
Det här är ju bara incidenter i min direkta närhet där gränserna egentligen borde vara glasklara men jag har inte tyckt det varit glasklart då. Gränserna borde vara tydliga, men är tydligen inte det.
 
Nu har jag inte ens nämnt obscena förslag på nätet eller närgångna snubbar när jag varit ute på fest i vuxen ålder. Eller knäppgöken som kastade ett glas i väggen för att jag inte ville ligga med honom. 
 
Så säg mig, överdriver vi kvinnor? överreagerar vi? Eller har vi underreagerat allt för länge?
 

Kommentera

Publiceras ej