En ung tant med balansproblem

Idag är jag glad att jag red innan hovslagaren OCH att vi iaf har en byggnad med tak för det var ju jäkelen vad vädret tog sig ton i förmiddags. Känns inte som att det kommer lugna sig de närmaste timmarna, tänk vad gött det hade varit med ett vindskydd nu... Stackars hästar!

Alla tre är fina om fötterna nu iaf och Yolo blir bättre och bättre att verka för var gång. Hon har aldrig varit riktigt dålig, men lite testig för att se var gränserna går.

 

Om typ en timme måste jag köra till jobbet och jag kan väl säga som så att motståndet är exceptionellt stort. Jag kan inte rikitgt sätta fingret på om det är för att jag är rädd för att misslyckas eller om det är arbetstiderna som framkallar mest ångest. Men det är så pass illa att en liten del av mig gärna hade blivit överkörd av en buss för att slippa gå dit. En ganska orimlig känsla, men den typen av känslor har funnits ganska frekvent hos mig den senaste tiden.  Jag hade nog behövt semester en vecka. Eller antidepressiva, kanske både och.

 

Jag är så sjukt trött på mig själv, för så pass mycket förstår jag att det är jag själv som framkallar allt det här. Det gör inte något lättare eftersom då är det verkligen bara jag som kan lösa saker. På sätt och vis skulle jag bara vilja vara så pass destruktiv att jag inte gick upp ur sängen och kunde skylla på en djup depression och fått förståelse för att allt bara är skit just nu. Men så illa är det ju inte, men att leva från dag till dag utan att se fram emot något är inte heller något vidare bra. Var går gränsen? Det finns någon förhoppning i mig att nästa år blir bättre, men det hänger fortfarande på mig. Det är ju bara jag som kan göra det bättre.

 

Jävla egenansvar, jag hatar dig!