Lite light...

...manodepressivitet kan man nog säga att jag lider av. Elller varför inte en släng av borderline? Kanske någon bokstavskombination? Skitsamma vad det är och vilket namn det har, jag får leva med det och på senare år lever jag ganska väl med det. Men det går inte att komma ifrån att känslan av oduglighet smyger sig på lite då och då. Känslan att jag nog helst inte alls borde finnas för vad gör jag för nytta? Jag luras i skolan, där anstränger jag mig inte, lär mig inget, men blir ändå godkänd på allt jag gör. Är inte det bedrägeri om något?
 
Jag har fd arbetskamrater som värderar mina åsikter högt, men varför då? Jag låtsas ju alltid, jag kan ju inget och vågar ju ännu mindre. Så vem är jag att kämpa för deras rättigheter?
 
Jag kan ju inte heller laga mat som kockarna i klassen, jag fuskar med surdeg, jag fuskar med vaniljsåsen. Den ena utan mått och recept, den andra på pulver. Så vem är jag att kalla mig kock?
 
Jag rider ju dessutom sönder hästar och ger upp för fort. Så vem är jag att äga en häst?
 
Så känner jag allt som oftast, jag är en bluff och jag lurar er alla.
 
Sen kommer jag på att ingen vill träffa mig, de har kanske ändå kommit på bluffen. För jag är tråkig som få när jag träffar människor. Kan inte dra skämt och snubblar över orden. Skulle jag hålla föredrag pratar jag i hundranittio om saker jag inte kan. Vem är jag tro att andra människor skulle vilja träffa mig?
 
Ibland utlöser faktiska händelser sådana här känslor, tex halta hästar har en förmåga att bråka med min hjärna. Men ibland är det inget alls, utan det går bara i cykler och jag får ta det som det är. Vanligt förekommande är också att efter en period med fejk och bluff och önskande om ickeexistens så slår jag över på andra hållet. Och är beredd på att ta över världen.
Som idag har jag anmält mig som kandidat till ett större förtroendeuppdrag inom MP och jag har dessutom bokat in provridning av en häst. Båda kommer jag att ångra sen eftersom skulle det bli jackpot på en eller båda sakerna så kan jag inte backa av. Och när jag då kommer till en fejkfas igen kommer jag svära över min oduglighet och min inbillning om att jag skulle klara av just dessa saker.
 
Provridningen vågar jag inte ens berätta för Patrik om, för just den biten är riktigt idiotisk. Men har man tagit ett steg kan man inte backa...
 
Så god morgon på oss :D Idag är det studiebesök på schemat och det regnar ute så livet är gött!
 
 
1 becca:

skriven

Du är underbar och min bästa vän <3 jag är dålig på att höra av mig men snart är väl småbarnsåren över så man kan bli social igen ;)

Svar: Fina du :D Fast dig vet jag alltid var jag har dig =) Du verkar dessutom vara lite immun mot min tråkighet ;)
dooh

Kommentera här: