En ung tant med balansproblem

Då var det dags, den stora utmaningen för mig och min lilla springare. Vädret som verkade så bra hade lyckats klämma till med 30graders värme och sol lagom tills vi skulle åka.

Liten häst gick riktigt snällt upp i transporten även om det var ack så läskigt när Patrik skulle knäppa bakom honom, liten häst klättrade nästan upp i mitt knä och krossade mig lite samtidigt. Jag gillar hästar, verkligen.

In i bilen och knappa in adressen i Gpsen. Det går inte alls, adressen existerar inte. Googlar adressen på telefonen och pekar in den manuellt på gpsen. Hoppas på att gården ligger väl synligt helt enkelt. Och faktiskt var det inte alls svårt.

 

Väl på plats har jag en häst som blåser upp sig för den obehagliga "hästagilitybanan" samtidigt som han ska visa upp sig för gårdens flock hästar. Ohyggligt snygg och överraskande nog väldigt med mig. Vi kunde installera oss i stallet utan några som helst bekymmer och efter bara en kort tid kom tränaren in som även skulle slå på tappskon. Ljudlig kvinna som utstrålade massor av energi. HJÄLP!

Det första jag fick höra var att jag skulle sadla längre bak (jag vet, jag vet... men skitsadel osv). När hon gick för att rikta skon så längde jag läderna ett hål samtidigt som jag sa till Patrik att hon kommer anmärka på att jag har för korta läder. (Tio minuter in i passet längde vi läderna två hål till...).

 

Han uppförde sig även här exemplariskt, något som värmde mitt lilla hjärta.

 

 

Sedan var det dags att rida, på en ridbana med läskiga saker... huuu! Men han tog det ändå rätt avslappnat, med tanke på att han skyggat för hindrena hemma på ridbanan i fem pass innan han gav upp det. Ganska snabbt fick vi anmärkning på det uppenbara, min sits/hållning. Och såklart hans gång. Ojämn...

Jämmer och elände. Tog inte lång tid förrän vi kunde konstatera att han faktiskt gick riktigt dåligt. Något jag var beredd på (jäkla svårt att se/känna när man rider själv, lallar runt i skog och mark och skyller på märkliga gångarter på ridbanan), men som kom som ett slag i magen. Inte mer skit nu. Trots den svaga rumpan och det där "feliga" jag inte kunnat ta på så har han ändå utvecklats med stormsteg. Och jag har hoppats innerligt på att jag bara inbillat mig.

Resten av lektionen, som självklart hölls i skritt, kunde jag inte riktigt fokusera utan det bara malde i huvudet.

Här sitter jag med en oförsäkrad häst, som jag fäst mig mer och mer vid. Även här har vi kommit en lång väg ihop, jag och knäppgöken, precis som med Moses.

Till skillnad från Moses har det inte varit tal om någon försäkring förrän en besiktning och en besiktning har han nog aldrig kunnat gå igenom.

 

Så ännu en gång känner jag bara förtvivlan, trötthet och ångest. Sluta "rädda" hästar mitt jäkla nöt. Med tårarna rinnandes längs kinderna körde jag faktiskt hem själv med transporten. (där för övrigt bilen började låta konstigt 5km hemifrån. MEN SLUTA DÅ!!!! )

Planen är nu att åka till Löberöds veterinärklinik för en genomgång, får helt enkelt få en utvärdering på honom och se vad som kan göras och till vilket pris. Kanske får han bara vara promenad och sällskapshäst? Men var står jag då?

Ska jag behöva tänka om igen?

 

Positivt med dagen var hans uppförande och tränaren. Även om  min första tanke var "hjälp" så verkar hon otroligt kompetent och det hade definitivt varit värt att få några genomkörare med henne. Jag vet även med mig att jag  måste börja träna regelbundet för att rädda min sits. Jag är lat och har dålig hållning. Det är en tråkig historia.

 

Om någon undrar så var det inte alls kul att börja arbeta idag.