Happy pills

Inkvarterad hos fadern efter en underlig dag. Är numera inskriven bland resten av statistiken.  Efter många års propaganda ger jag med mig. Jag måste testa en annan väg än självhjälp. Låt kemikalierna tala, låt de leda mig, ta min hand och få mig att öppna ögonen.
Men är fullkomligt vettskrämd, är livrädd för vad det ska göra med mig, vad det ska göra med min hjärna och min kropp. Tanken på att det antagligen kommer bli värre innan det blir bättre känns direkt oroväckande. Ska jag klara av det?
Jag är illamående som en gnu och har varit det sedan några timmar tillbaka. Är det tabletternas verkan? Vad är verklighet nu? Kan jag skylla allt framöver på mina tabletter?
Jag vet inte alls. Det är som vanligt med andra ord.

Nästa vecka ska de dessutom ta mitt blod, studera det noga, se om jag är en alien eller inte. Jag vet inte svaret.


Jag ska inte sova bredvid min farbror inatt, det känns tomt.  Jag är glad för att han inte rymmer ifrån mig nu, att han stannar kvar hos mig och ger mig en kram när jag behöver det. Jag tycker synd om honom, det var inte meningen att jag skulle gå bananas på honom. Inte alls meningen.
1 Bunny:

skriven

Vad är det som han hänt :(

2 dooh:

skriven

Tröttnat på att må dåligt, att inte kunna fungera. Så nu ska vi se om antidepressiva kan göra susen. Ska stanna hos pappa några dagar för att hitta lite balans.

Det vanliga dvs;)

3 Bunny:

skriven

hoppas verkligen det! ger en stor kram

Kommentera här: